Publicerad 2014-04-21 05:21:42 i ...om vardagen.,
Då jag jobbar mina nätter så sätts det snabbt fart på mina tankar. I natt har fokus bara legat på min domarkarriär, som just nu är mitt inne i en ofrivillig paus. Känslan att vara 22år, gjort dubbla knäoperationer och ha fortsatt besvär med knät. Att bli utdömd av sjukgymnaster och läkare att jag kommer vara sjukpensionär innan jag fyllt 50år och kommer ha ortros innan jag är 40 känns lagomt kul. Det har fallit några regndroppar i natt. Den underbart friska luften som blir efter att det regnat får mig att vilja ut och springa en mil. Det brukar alltid gå så lätt just då. Brukar kunna springa på rekordtider och verkligen ta ut mig till max - den känslan älskar jag. Men snabbt slås jag av tanken att jag inte ens kan springa nu. Jag som älskar att springa. Återigen stoppar en skada mig och jag börjar faktiskt vara riktigt less det. Börjar även vara stressad över att tappa för mycket kondition. Snart SKA jag ut på planen igen med pipan i handen och döma en match. Men just nu känns även det så sjukt långt bort. Har knaprat smärtstillande nu i en veckas tid och tycker att det borde börja bli bättre så jag iaf kan börja löpträna eller gå en helt vanlig morgonpromenad. Försöker vara positiv!Mitt i kampen mot skadorna, (ja, varje dag är en kamp!) så försöker jag fokusera framåt - jag ska lyckas, jag SKA. Jag längtar tills jag får knyta på mig löpskorna och börja med sån träning igen. Längtar tills jag får byta om till mina matchkläder och gå in i rollen som "Elin, du vet, fotbollsdomaren!". Har suttit och planerat en egen rehabiliteringsplan nu under nattjobbet. Hur ska träningen se ut kommande period? Vilka övningar ska jag göra? Hur tungt ska jag lyfta? Hur långt ska jag springa? Försöker fortfarande vara positiv och skynda långsamt. Det skulle kännas så bra för hjärtat, själen, psyket och kroppen att kunna besöka gymmet senare idag och köra ett rehabpass. Eller ja, ett rehabpass light, balansövningar och annan skit. That's my future.
