Så stor, men ändå så liten.
I en lägenhet på ett rum sitter jag själv men tankarna snurrar runtom mig. Dörren är låst. Lamporna är släckta. Fönstret är stängt. Jag är så stor och stark, så trygg och egentligen orädd. Men ändå kommer ensamheten smygandes på natten. Klumpen i magen växer och jag är inte trygg och orädd längre. Vågar inte somna. Men gör det ändå, såsmåningom, med lite ensamhetsblöta ögon och fuktiga kinder. Känner mig så stor, men ändå så liten.
